Varför kräver Sverige och EU inte mer kraftfullt frigivningen av Dawit Isaak, en svensk och EU-medborgare, friges? Svaret ligger i EU:s officiella politiska hållning gentemot Eritrea.
Enligt interna EU-rapporter från 2022 har unionen ”inga alternativ” annat än att föra en dialog med Eritrea, med hänvisning till sina viktiga strategiska intressen på Afrikas horn. Till följd har Afwerki-regimen praktiskt taget inga skäl att frukta någon direkt konfrontation med europeiska ledare eller att ställas till svars för sina brott. Det innebär också att den eritreanska regeringen saknar incitament att frige politiska fångar som suttit fängslade under lång tid, däribland den svenske journalisten Dawit Isaak.
Susanne Berger och Caroline Edelstam Den 13 februari 2026
Read this article in English here
En kortare version av artikeln har även publicerad i Expressen
Källa: Dawit Isaaks uthålliga röst för frihet och mänskliga rättigheter – IFEX-arkivet https://ifex.org/faces/where-is-dawit-isaak/
Rapportens sammanfattning innehåller inte en enda hänvisning till det påtvingade försvinnandet och det godtyckliga fängslandet av en EU-medborgare, Dawit Isaak, under nästan ett kvarts sekel.
Dawit Isaaks frigivning är ingen prioritet
Nästan fem månader har gått sedan Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard krävde att den svenske journalisten Dawit Isaak omedelbart skulle friges på humanitära grunder.
Eritreas enda svar hittills tycks ha varit inbjudan till Maria Malmer Stenergard i december 2025, som ledde till ett överraskande tvådagarsbesök i landet. Vid tillfället uttryckte utrikesministern förtroende för att hennes nya pragmatiska linje i de bilaterala kontakterna skulle göra det möjligt för båda parter att kunna diskutera känsliga frågor, däribland Dawit Isaaks öde, mer effektivt.
Dawit Isaak har varit olagligt frihetsberövad i Eritrea i 24 år. Under hela denna tid har hans familj inte haft någon kontakt med honom, och har inte ens fått något grundläggande bevis på han lever. I stället har de anhöriga endast mottagit vaga försäkringar från eritreanska och svenska företrädare om att Isaak fortfarande hålls fängslad, trots rykten om att han kan vara allvarligt sjuk. Familjen och människorättsförsvarare undrar varför Sveriges utrikesminister och EU inte har konfronterat Eritrea mer direkt. De har ännu inte tydligt klargjort att Dawit Isaaks frigivning är en prioritet. Frigivningen ses som en absolut förutsättning innan någon ytterligare normalisering av relationerna kan komma i fråga.
Maria Malmer Stenergard har betonat att hon vid upprepade tillfällen har understrukit för den eritreanska ledningen ”vikten av” att släppa Isaak fri. Samtidigt avstod utrikesministern påfallande nog från all offentlig kritik av att Eritrea utsätter en svensk och EU-medborgare för brutal behandling, liksom av landets genomgående alarmerande människorättssituation.
Inga omnämnanden av politiska fångar i EU:s rapport 2022
En närmare granskning av Sveriges och EU:s relationer med Eritrea under det senaste decenniet ger en möjlig förklaring till Maria Malmer Stenergards återhållsamhet. Den tyder på att president Isaias Afwerkis regim i praktiken saknar incitament att frige långvarigt fängslade politiska fångar och kan känna sig trygg med att EU inte kommer att söka någon direkt konfrontation i frågan.
En EU-rapport som sammanfattar ett officiellt besök i landet i maj 2022 är särskilt intressant. Delegationen inkluderade representanter från tolv EU-länder, däribland Sverige.
Rapporten skrevs av Lothar Jaschke, då chef för Africa 5-avdelningen (Afrikas horn) vid Europeiska unionens utrikestjänst (EEAS).[1]
Första sidan av EU:s rapport från uppdraget till Eritrea 2022, skriven av Lothar Jaschke, chef för Africa 5 (Afrikas horn) vid EU:s utrikestjänst (EEAS).
Diskussionerna i Asmara fokuserade på de politiska relationerna mellan EU och Eritrea, ekonomiska och sociala frågor, fred och säkerhet samt frågor som rör utveckling och regional integration.
Särskilt anmärkningsvärt är att rapporten inte nämner den skoningslösa kränkningen av medborgerliga fri- och rättigheter eller tusentals politiska fångars öden. Rapporten innehåller inte en enda hänvisning till det påtvingade försvinnandet och det godtyckliga frihetsberövandet av EU-medborgaren Dawit Isaak under nästan ett kvarts sekel.
EU-delegationen tog upp behovet av att ställa vissa eritreanska tjänstemän till svars för allvarliga människorättsbrott, men endast i samband med landets våldsamma agerande i den närliggande etiopiska provinsen Tigray. Eritreas obligatoriska nationella tjänst (värnplikt) berördes knappt alls. FN och andra internationella organ har starkt kritiserat den som ett tvångsarbete som i praktiken har förslavat nästan hela den eritreanska civilbefolkningen.
Mötet 2022 ägde rum vid en lågpunkt i de officiella relationerna mellan EU och Eritrea. Vid det laget hade optimismen som följde i kölvattnet av fredsavtalet 2018 mellan Eritrea och Etiopien nästan helt försvunnit. Orsakerna var Eritreas aggressiva inblandning i Tigray, det ökande engagemang i relationen med Kina – särskilt genom sitt deltagande i Kinas Belt & Road-initiativ – och det uttalade stödet för Ryssland i konflikten med Ukraina.
Båda parter var överens om att fokus skulle ligga på att ”återuppbygga förtroendet”. Eritrea betonade vikten av sin suveränitet och territoriella integritet och förväntade sig att möta EU-tjänstemän som ”jämlikar”.
EU:s policy från 2021 kräver engagemang
Som svar valde EU en tvåspårig strategi: först att undvika ett fullständigt brott i relationerna med Eritrea, och sedan att söka fortsatt engagemang ”på grundval av en heltäckande och balanserad långsiktig strategisk plan”.
Faktum är att denna pragmatiska hållning redan formellt föreskrevs i december 2021 av Africa Working Party (COAFR), EU:s officiella policyorgan för Afrika söder om Sahara. [2]
Kort därefter, i februari 2022, utfärdade president Afwerki ett direktiv om att söka närmare samarbete med EU.
I sin sammanfattning av det efterföljande EU-besöket i Eritrea i april–maj 2022 drog Jaschke slutsatsen att det, ur ett europeiskt perspektiv, egentligen inte fanns något alternativ till att fortsätta en ”intensifierad interaktiv dialog” med Eritrea, ”med full insikt om EU:s långsiktiga strategiska intressen”. Dessa rör främst migrationskontroll, maritim säkerhet och regional stabilitet, enligt Kjetil Tronvoll, professor i freds- och konfliktstudier vid Oslo New University College och expert på Afrikas horn. Han är dock skeptisk till EU:s strategi. ”Sedan början av 2000-talet har Eritrea klassificerats som en ”regional sabbotör” och belagts med FN-sanktioner”, säger Tronvoll. ”Politiskt engagemang har i tjugo år misslyckats med att pacificera regimen – varför skulle det lyckas nu?”
I sin rapport pekar Jaschke särskilt på president Afwerkis välkända motvilja mot ’villkor’ – såsom att knyta utvecklingsbidrag eller EU:s sanktionspolitik till specifika mål eller politiska eftergifter. Detta begränsar EU:s möjligheter att tvinga fram att kraven uppfylls, även i frågor av grundläggande betydelse, såsom allvarliga människorättsbrott.
I stället för att Sverige utformar en ny, egen strategi, som Maria Malmer Stenergard säger sig göra, följer Sverige i praktiken den etablerade EU-politiken.
Framför allt innebär det att Afwerki-regimen i praktiken inte behöver frukta någon direkt konfrontation med europeiska ledare eller ställas till svars för sina brott. Det förklarar också delvis Maria Malmer Stenergards återhållsamma hållning i frågan om Dawit Isaak. Resultatet är att den svenska regeringen, i stället för att utforma en egen ny strategi som utrikesministern säger sig göra, helt enkelt följer den etablerade EU-politiken.
Sverige kringgår ansvarsutkrävande och förkastar publikt påverkansarbete
Efterlevnaden av denna policy förklarar delvis varför utrikesdepartementet upprepade gånger har vägrat stödja väckandet av åtal mot medlemmar av den eritreanska ledningen (universell jurisdiktion) eller att utöva offentligt tryck på regimen för Dawit Isaaks frigivning, med motiveringen att sådana kampanjer sällan lyckas.
Det råder utan tvekan en gräns för vad dessa kampanjer kan åstadkomma på egen hand. Förhandlingar bör genomföras av kvalificerade experter och helst helt utanför offentlighetens ögon. Att däremot som princip förneka den potentiella effekten av publikt påverkansarbete är att blunda för historien.
Under 1970-talet mobiliserade Avital Sharansky, hustru till den sovjetiske dissidenten Nathan Sharansky, avgörande offentligt stöd bland ledande politiker i USA och Israel samt i internationell press. En upplyst stortavla på Times Square i New York visade orden ‘Free Sharansky!
Från vänster till höger: Avital Sharansky, hustru till den sovjetiske dissidenten Nathan Sharansky, och den amerikanske senatorn Bob Dole. Källa: Wikipedia. Offentliga gatuprotester till stöd för Sharansky av 35s – The Women’s Campaign for Soviet Jewry. Källa: Marti Friedlander. Natan Sharansky and “The 35s” — Jewish Lives
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet ledde internationella människorättsorganisationers offentliga påverkanskampanjer för Andrei Sakharov till sporadiska kontakter med hans familj i USA under hans förvisning från Moskva. Det internationella trycket tvingade slutligen den sovjetiska ledningen att tillåta hans hustru Yelena Bonner att få livräddande medicinsk behandling i västländerna.
Den sydafrikanska regeringen gav efter för det enorma trycket som skapades av en världsomspännande protestkampanj för att frigöra medborgarrättsledaren och oppositionspolitikern Nelson Mandela från 27 års fängelse. Kampanjen inkluderade också en särskild konsert för hans 70-årsdag i juni 1988 på Wembleystadion i London. Mer än 75 000 personer var på plats, och TV-publiken uppskattades till 600 miljoner tittare i 67 länder.
Den iranska människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh släpptes fri 2023 av de iranska myndigheterna efter mer än tretton år av ihållande rättsprocesser, fängelse och tortyr. År 2020 stod hon inför ett sammanlagt fängelsestraff på 38 år. En bred internationell koalition bestående av internationella organisationer, juridiska ombud, människorättsgrupper, journalister och den iranska oppositionen engagerade sig framgångsrikt för hennes frigivning.
Från vänster till höger: den sovjetiske fysikern Andrei Sakharov i mars 1989; Sydafrikas president Nelson Mandela; den iranska människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh. Källa: Wikipedia
Politiska fångar upprepar konsekvent att även den minsta nyheten de lyckas ta del av från omvärlden – via tidningar, radio eller från medfångar – kan vara livsavgörande eftersom den upprätthåller hoppet i de mörkaste stunderna. Vetskapen om att man inte är bortglömd är oumbärlig för att bevara moralen och motståndskraften.
Ändå har hittills alla försök att samordna offentliga påtryckningar med svenska diplomater fallit för döva öron. Det behövs knappast upprepas att anhöriga och andra förespråkare fullt ut respekterar vikten av tyst diplomati och förhandlingar bakom kulisserna. Men precis som det finns en tid för tystnad, finns det stunder när offentlig uppmärksamhet kan skapa avgörande tryck och momentum. Detta är särskilt viktigt när det rådande regimens maktgrepp försvagas, vilket för närvarande är fallet i Eritrea.
En sak är klar: Sverige måste hitta ett sätt att rädda Dawit Isaak. Ingen annan kommer att göra det.
Isaakfallet som katalysator för frigivning av andra politiska fångar
Sverige måste ta vara på denna möjlighet, säger Jason Poblete, internationell människorättsjurist vid den USA-baserade Global Liberty Alliance. ”Efter utrikesministerns besök i Asmara förra året och hennes offentliga uttalande att Dawit Isaak fortfarande lever, har fallet äntligen fått uppmärksamhet,” förklarar Poblete. ”Nu behövs specifika steg och dokument: livstecken, en oberoende medicinsk undersökning och frigivning på ett humant sätt.
Dawit Isaaks räddning kan skapa en betydande drivkraft för att frigöra många fångar i Eritrea och andra länder, tillägger Poblete.
”Från USA:s sida är Isaakfallet inte bara en marginell fråga. En Sverigeledd, målstyrd lösning – livstecken, oberoende medicinsk åtkomst, snabb återföring till hemlandet – skulle kunna bli en användbar mall för amerikanska fall på andra håll i världen. Det signalerar att ansvarsfulla partner kan agera kraftfullt gemensamt och att, när tidsfrister överskrids, följer riktat tryck.
En sak är klar: Sverige måste hitta ett sätt att rädda Dawit Isaak. Ingen annan kommer att göra det.
I takt med att spänningarna mellan Eritrea och Etiopien återigen tilltar blir utmaningen ännu mer komplex. Om inte Sverige klargör för Eritrea att man inte kommer att acceptera något annat än Dawit Isaaks omedelbara frigivning och följer upp detta krav med kraftfulla åtgärder, är det högst sannolikt att hans familj den 23 september – årsdagen av Dawit Isaaks frihetsberövande 2001 – inte kommer att fira den efterlängtade återföreningen, utan i stället tvingas uppmärksamma den dystra årsdagen av att en oskyldig svensk medborgare skamligt övergivits i 25 år.
[1] Jaschke tjänstgjorde även som politisk officer för Djibouti, Eritrea och Sydsudan vid Intergovernmental Authority on Development (IGAD). Eritrea meddelade nyligen att landet drar sig ur IGAD. Jaschke är för närvarande biträdande chef för Europeiska unionens delegation i Sydsudan. 2022 års rapport blev först känd i samband med ett dokumentutlämnande från Riksarkivet, efter en begäran från Reportrar utan gränser Sverige.
[2] Jaschke hänvisar till COAFR-uttalandet den 15 december 2021 i sin sammanfattningsrapport. EU:s policyer och program inkluderar Romeprocessen, som syftar till att hantera oreglerad afrikansk migration, samt Global Gateway-initiativet för Afrika, som avsätter 150 miljarder euro för ekonomiska utvecklingsprojekt.
